...nästan i alla fall.

Förra helgen var vi i Göteborg för att avsluta Koffes fem studerande år på Chalmers med en uuuurlångtråkig cermoni. Varje talare stod och högtidligt slog sig för bröstet och talade om vad bra Chalmers är. Och det är ju klart att det är helt otroligt vad duktiga de har varit och klarat av långa utbildningar, men på talarna lät det som om de borde bo på egna fina gator och inte beblandas med oss vanliga högskoleutbildade! (för att inte tala om de outbildade) Till råga på allt så finns det (såklart) en Chalmers-ring...mmmhm...det borde varenda chalmerist gå runt och bära så att alla vet att det är en klipsk hjärna som är ute och vandrar. 2800:- är det nätta priset för denna ring, och vill man ha den graverad (vilket man såklart vill ifall den skulle trilla av någon gång så måste alla veta vem den tillhör!) så kostar den 3400:-. Det är ca. vad vi lägger på mat varje månad...
Och detta kanske inte skulle vara en sån big deal om det inte vore så att Koffe har någon slags ring-fobi. Han får panik när jag eller han själv försöker sätta på honom en ring. Han tror den ska fastna och aldrig komma av. Så vad fasiken ska han med denna ring till. Ska den ligga här hemma i bokhyllan..så jag varje gång jag går förbi tänker att där ligger en månads matkostnad och samlar damm!

Han kan väl köpa en fin ring till mig istället, jag skulle till och med bära den!!

Men helgen var trots dessa slå-sig-på-bröstet-timmarna mycket trevlig. Jag fick träffa Millis som gjorde mig finer. Vi var på Lisebergs julmarknad där jag på första försöket spelade till mig detta:




Tror ni jag var lycklig....

Nu ska tant Sara och farbror Koffe laga lite rårakor.
Tjilivippen